Well, ingen social någonstans.
Går och begraver näsan i tredje boken för den här veckan då.
Blir väl ytterligare ett besök på biblioteket innan påsklovet, underbart.
- ignorerar verklighetens smärta på bästa sätt -

Skiter i listsaken, orkar ärligt talat inte, så tråkigt och tar tid som jag inte har.
Men anyway, söndag - yey.

Dagens datum betyder mycket för mig, även gårdagen.
För prick ett år sen var jag i Göteborg för konsert, träffa kompisar och må bra.
För prick ett år sen träffade jag dig för första gången, och det var en av de bästa dagarna någonsin om jag ska vara ärlig. Fattar inte att det har gått ett helt år sen vi gick runt där med mina galna kompisar och bara va...
Liksom Johanna, när hon gick runt och skrek "gurkmamma!!!", eller när Chrille blev asskraj för alla för att vi klädde oss i svart. Åh minnen, kära minnen.
Och Ronja, när vi köade i åtta timmar för att få stå så långt fram som möjligt på konserten.
När de kom upp på scenen och alla grät av glädje, när du fick vatten från alla på dig.
När det var svårt att prata normalt dagen efter.
Den helgen var nästintill oslagbar, och jag saknar den.
Så underbart allting var på den tiden.

Ett år sedan du blev min, åtta månader sedan jag förstörde allting.

Men vad glad jag blir, har feber, vilket betyder att det troligen inte blir någon spelning för mig imorgon.
Jag om verkligen behövde den egentligen.

Helvete

Skönt att slå ut aggressioner ärligt talat, att bara stå och slå med handskar tills armarna inte klarar av mer.

Jag sitter ihopsjunken på en köksstol och bara stirrar in i väggen.
Jag begraver mig själv i skolarbete när jag kommer hem, slutar med världens kaos mitt i natten av mardrömmar och sömnproblem.
Jag, jag och åter igen jag.
Förlåt för att jag är så självisk, jag orkar bara inte.
Jag har ingen ork till att gråta.
Jag har ingen ork till att le.
Jag har ingen ork till någonting, mina kraftreserver har tagit slut.

Jag är så trött på det här, det fungerar inte längre.

Jag har inga problem med skolan eller sånt, mina betyg är nästan så höga de kan vara och jag har inga planer på att sänka mig. Det är inte skolan, bara så mycket annat.

Jag orkar inte.

Där ligger hon, i en snödriva och tittar upp på stjärnhimmelen med tankar för ett dussin hjärnor. En tår rinner ner för flickans rosa kind och lämnar en svart strimma av smink efter sig innan den faller ner på isen. De blänkande ärren på hennes handled lyser upp i månljuset, påminner henne om den underbara känslan av rinnande blod. Den där underbara berusande känslan. Ett litet ärr till borde väl inte skada någon?

Well, skriver bara något för att bekräfta att jag fortfarande lever...
Nätt och jämnt.
Och förlåt alla för att jag är så osocial och sånt i skolan, men jag orkar verkligen inte hålla kvar den där glada masken längre. Jag orkar inte gömma att jag är nära på att bryta ihop vilken sekund som helst.
Förlåt, men jag kan inte ro för det.
Men jag lever, det gör jag.
I en värld av sömnproblem, självdestruktivitet som lurar under skinnet, depression och prestationsångest.
Men jag klarar mig, jag klarar mig.
Snälla kom inte och kommentera att jag ser så nere ut och shits i skolan, det gör inte saken bättre. Prata med mig normalt istället, förvänta er bara inte att jag ska skratta åt alla skämt, eller lysa upp som en sol av att ni hela tiden är så spralliga och liknande. Jag har inte energi till det, knappt ens till att dra mig iväg till skolan hela tiden. Jag sover i stort sett ingenting på nätterna vilket dels bidrar till att jag är som jag är.
Men förlåt.
Jag skulle bara komma in och bekräfta att jag lever, och förklara mig lite snabbt.
Det är bara att smsa eller ringa om ni vill få tag på mig, behöver träffa lite folk utanför skolan igen.

- jag orkar bara inte försöka längre -

Buried inside this tomb
Alone with the thoughts
Tied up in knots
Hoping the sun shines through
The darkest of clouds
Warming the ground
Clearing my mind
Giving me life

Ibland finns det inga bättre än...
Smile Empty Soul.
Stor kärlek till dem.

I've never said that I want everything to be like this.
I've never wanted to be like everyone else.
I've never tried to be like everyone else, but still I am, just like everyone else...
This ain't me, I don't know who I am anymore.
I don't know who I've become.

The pain is the only thing that confirms that I'm still alive.
The scars is the only thing that confirms that the past was real.
This reality is just a dark shade in front of my eyes, which makes the darkred blood even more tempting.
And I have to admit... The first cut really is the deepest.
The first cut brings out most of the pain, the following once are just to get rid of all the tiny thoughts that bugs you for the moment.

This summer I found myself... For about a week, then all gone.
I found myself in you, then I dissapeared to somewhere far away.
If you really knew me you'd know that I don't want to fit in anymore.
I'll be just fine with being an outsider, a freak, as long as I'm me, myself.
You'd also know that I don't share many of my thoughts, glad or sad, to anyone but myself.
You'd know that the most painful thing I've ever done... Was to make my mother cry for something I'd done to myself.
If you really knew me...
You'd know that I love to sleep, dream away from the real life, even though I often wakes up crying.
And you'd know that I can't cry in public, I can barely even show that I don't feel well whem I'm in public.
I can't tell a lot to anyone really, 'cause I'm afraid. I don't drag them down as well, I'm better of alone while my heart is turning into stone.
You'd also know that I love my father very much, but hate his actions.

"I see your face
In my mind it haunts me to this day
When I sleep
You're in my dreams
Just can't get away

I lay, I bleed
But you will never see
I cry, I need
You know I need you
I lay, I bleed
But you will never see
I lay, I bleed
The pain inside of me
The pain... the pain"

The pain is a constant reminder while I'm awake.
The nightmares rule the night.
Something will always remind me that I'm alive, that the past really was real.
Waking up crying in panic isn't that unusual anymore... It's more unusual not to.
I've realised that...

I might be better off alone.

I've tried to hard, I'm not good at this and I've never been that either.
Wouldn't it just be easier to just quit?

Jag orkar inte vara vaken.
Känns inte som att det är någon mening med det.
Jag gör ändå inget av någon större betydelse.
Aldrig.

- Jag saknar att vara den där betydelsefulla -

I've never been perfect.
I've never been enough for you.

2 år, 1 månad och tre veckor.
111 veckor, prick.
777 dagar.
18648 timmar.
1118880 minuter.

Det känns, fattar du inte det?
Det gör ont, så sjukt ont.
Att du inte sagt ett enda litet ord.
Att du skiter fullständigt i ifall jag lever eller inte.
Jag orkar inte gå runt med en konstant rädsla att stöta på dig, som en kniv som sitter och skaver i hjärtat.
Du har förstört för mycket för att jag ska vara den samma, den som du känner.
Jag har vuxit upp, och vuxit i mig själv. Jag har fått tillbaka det där självförtroendet som du, så fort du såg skymten av det, bara var tvungen att riva sönder, trycka ner och förinta.
Du förstörde mig, allt hopp jag såg, men ändå saknar jag dig.
Jag vill ärligt talat inte ha med dig att göra, ändå har du för stor del av mitt hjärta för att jag ska kunna släppa dig bara sådär.
Jag mår bättre än jag gjorde under den tiden jag ständigt gick runt och var rädd för dig, men jag kan inte säga att jag inte är rädd fortfarande, för det är jag. Rädd för vad du faktiskt är kapabel till ifall jag råkar göra dig arg igen.
Jag vill inte träffa dig, jag som knappt klarar av att se en bild på dig utan att börja gråta.
Fan vad jag hatar det här.
Varför var jag tvungen att hitta det där inlägget om din farsa, så jag började tänka på min?
Jag hade inga planer alls på att låta tårarna rinna, men varför är då mina kinder fulla av svarta, våta strimmor just nu?
Jag har sagt det så många gånger tidigare, jag är besviken på dig och ditt beteende.

Trots allt, saknar jag dig.
Den du var när jag var liten, innan allting sket sig och den du var begravdes i din avundsjuka.
Innan ditt hat växte och började gå ut på mig istället för dem det egentligen var menat för.
Innan du förändrades.
Det är inte dig jag saknar, utan den du var.
Jag vet inte längre vem du är.
Jag tänker inte vara den vuxna av oss, det fungerar inte så.
Jag har alltid varit den vuxna, som kommit tillbaka för att lösa allting.
Aldrig igen. Inte med dig. Du har sumpat dina chanser på att faktiskt visa dig vuxen, speciell.
Jag kan inte säga att jag hatar dig, bara det här.
Ditt beteende och sätt. Hur du konstant ska vara den barnsliga "det var du som började".
Men det var inte jag som började, inte från första början, då var det du.
Det var du som lät din avundsjuka göras om till ilska som riktades mot mig.
Du förstörde mitt liv, mina ambitioner.
Nu, först efter två år har jag lyckats bygga upp något som liknar ett liv, och fått tillbaka mina ambitioner, med dina ord ekandes i bakhuvudet hur värdelös och misslyckad jag är.
Det är tack vare dig som jag har alla dessa höga prestationskraven på mig själv.
Det är tack vare dig, tack vare alla gånger du skrikit till mig "Fan vad dålig du är, det där kunde du gjort mycket bättre! Nu får du göra om det där! Att någon kan vara så misslyckad som du?!"
Skulle du se mig nu skulle du troligen fortfarande se mig som misslyckad, aldrig skulle du ens tänka tanken på att kunna ge mig beröm, inget sånt. Aldrig någonsin.

Allting du någonsin sagt ligger i ett dokument långt bak i min hjärna. Där finns allt nedlåtande kvar.
Men jag saknar dig pappa.
Jag saknar dig.

- Jag önskar att jag var liten igen. Att jag var den där lilla söta femåringen som aldrig stött på några problem, som bara visste vad smärta var när det gällde att skrapa ett knä när man ramlade från gungan, snubblade på gruset. Största sorgen var när mamma lämnade av mig på dagis, utan att ge mig en hejdåkram och en puss på kinden. Jag saknar att vara liten, när allting var så förhållandevis lätt. Jag saknar att vara den där lilla blonda flickan som alltid sprang runt i klänningar med två flätor, rosiga kinder och ett stort brett leende med lite avsaknad av tänder.
Jag saknar att vara jag. -

Hur fan kan du?

Drömmer mig bort.
Bort från vardagen och bort från hemskheterna.
Bort från den avgrund jag fallit ner i, åter igen.

- Förlåt, jag kan inte ro för det. Det var inte meningen. -

Trött på allting, precis allting.
Borde känna mig stolt och shitz, som vanligt.
Borde känna mig självsäker och stark.
Fått tillbaka tre saker från skolan idag och igår.
No-prov, matte-prov och engelska-uppsats...
Mvg på alla tre, dock ett litet minus på matten men vafan.
Borde vara nöjd med mina betyg, med mig själv.
Med mitt liv.
Jag är trött på den här jävla avgrunden.
Att jag alltid ramlar ner här.
Den hjälper ingen, minst mig själv.

Jag orkar inte med dessa tankar.
De förstör min vardag.
Nu ska jag plugga, woho fan vad jag älskar det.
ITG på torsdag med Max, vet inte vilka andra som ska med.
Ser jag fram emot det? Noep, fast kanske lite.

[Önskar att allt bara kunde sluta.]