And I dream about you all the time

2 år, 1 månad och tre veckor.
111 veckor, prick.
777 dagar.
18648 timmar.
1118880 minuter.

Det känns, fattar du inte det?
Det gör ont, så sjukt ont.
Att du inte sagt ett enda litet ord.
Att du skiter fullständigt i ifall jag lever eller inte.
Jag orkar inte gå runt med en konstant rädsla att stöta på dig, som en kniv som sitter och skaver i hjärtat.
Du har förstört för mycket för att jag ska vara den samma, den som du känner.
Jag har vuxit upp, och vuxit i mig själv. Jag har fått tillbaka det där självförtroendet som du, så fort du såg skymten av det, bara var tvungen att riva sönder, trycka ner och förinta.
Du förstörde mig, allt hopp jag såg, men ändå saknar jag dig.
Jag vill ärligt talat inte ha med dig att göra, ändå har du för stor del av mitt hjärta för att jag ska kunna släppa dig bara sådär.
Jag mår bättre än jag gjorde under den tiden jag ständigt gick runt och var rädd för dig, men jag kan inte säga att jag inte är rädd fortfarande, för det är jag. Rädd för vad du faktiskt är kapabel till ifall jag råkar göra dig arg igen.
Jag vill inte träffa dig, jag som knappt klarar av att se en bild på dig utan att börja gråta.
Fan vad jag hatar det här.
Varför var jag tvungen att hitta det där inlägget om din farsa, så jag började tänka på min?
Jag hade inga planer alls på att låta tårarna rinna, men varför är då mina kinder fulla av svarta, våta strimmor just nu?
Jag har sagt det så många gånger tidigare, jag är besviken på dig och ditt beteende.

Trots allt, saknar jag dig.
Den du var när jag var liten, innan allting sket sig och den du var begravdes i din avundsjuka.
Innan ditt hat växte och började gå ut på mig istället för dem det egentligen var menat för.
Innan du förändrades.
Det är inte dig jag saknar, utan den du var.
Jag vet inte längre vem du är.
Jag tänker inte vara den vuxna av oss, det fungerar inte så.
Jag har alltid varit den vuxna, som kommit tillbaka för att lösa allting.
Aldrig igen. Inte med dig. Du har sumpat dina chanser på att faktiskt visa dig vuxen, speciell.
Jag kan inte säga att jag hatar dig, bara det här.
Ditt beteende och sätt. Hur du konstant ska vara den barnsliga "det var du som började".
Men det var inte jag som började, inte från första början, då var det du.
Det var du som lät din avundsjuka göras om till ilska som riktades mot mig.
Du förstörde mitt liv, mina ambitioner.
Nu, först efter två år har jag lyckats bygga upp något som liknar ett liv, och fått tillbaka mina ambitioner, med dina ord ekandes i bakhuvudet hur värdelös och misslyckad jag är.
Det är tack vare dig som jag har alla dessa höga prestationskraven på mig själv.
Det är tack vare dig, tack vare alla gånger du skrikit till mig "Fan vad dålig du är, det där kunde du gjort mycket bättre! Nu får du göra om det där! Att någon kan vara så misslyckad som du?!"
Skulle du se mig nu skulle du troligen fortfarande se mig som misslyckad, aldrig skulle du ens tänka tanken på att kunna ge mig beröm, inget sånt. Aldrig någonsin.

Allting du någonsin sagt ligger i ett dokument långt bak i min hjärna. Där finns allt nedlåtande kvar.
Men jag saknar dig pappa.
Jag saknar dig.

- Jag önskar att jag var liten igen. Att jag var den där lilla söta femåringen som aldrig stött på några problem, som bara visste vad smärta var när det gällde att skrapa ett knä när man ramlade från gungan, snubblade på gruset. Största sorgen var när mamma lämnade av mig på dagis, utan att ge mig en hejdåkram och en puss på kinden. Jag saknar att vara liten, när allting var så förhållandevis lätt. Jag saknar att vara den där lilla blonda flickan som alltid sprang runt i klänningar med två flätor, rosiga kinder och ett stort brett leende med lite avsaknad av tänder.
Jag saknar att vara jag. -

ja du<3

:c <3

<3