Långa nätter och tunga dagar

Jag vill bara åka tillbaka hem. Nu. Jag känner mig så extremt bortprioriterad och utfryst här. Visst jag sitter inte på campus och pluggar som de andra två utan jag sitter hemma. Visst jag åker inte in till stan varje dag och käkar lunch med dem, för att jag oftast fortfarande sover när de käkar lunch. Men det är fan inte anledning till att frysa ut mig fullkomligt och inte ens fråga om något annat än hur det gått att plugga idag och om jag kan tänka mig att laga middag. Det är i stort sett den enda konversationen jag får med dem varje dag. Jag hade hoppats på att tjäna åtminstone en vän under tiden när jag är här men det enda jag fått är ångest.

En bra sak hände idag iallafall, erbjuden tre månaders förlängning på sommarjobbet så om jag vill är jag inte arbetslös förrän första december. Vi får se om jag tar det eller inte...

Trasig utan dig

Ikväll är en dålig kväll. Den första riktigt dåliga på länge. Jag känner mig trasig, oduglig och tömd på livslycka. 
En månad tills jag är hemma igen, en månad tills jag får träffa dig igen, krama dig, pussa dig, och känna mig hel igen. Saknaden är så jävla stor, och jag känner mig så trasig. Jag känner mig så ensam, trots att jag bor med två tjejer. Jag känner mig i vägen, jag säger fel saker och kanter möts av hårt mot hårt. Jag vill bara låsa in mig i mitt rum och gråta, sova och glömma att det finns en värld utanför den dörren. Jag vill isolera mig själv, men jag vet att det är bland det värsta jag kan göra när jag mår så här. 
Jag vill bara åka hem. Jag vill bara att den här sista månaden ska vara över. Jag mår inte bra längre, men jag måste göra klart projektet, jag måste bli godkänd och jag måste bli klar med den här utbildningen. Efter det kan jag lämna den äckliga staden bakom mig och starta ett liv på riktigt med mannen jag älskar. 
Jag är färdig, jag är helt slutkörd. Jag har inget bränsle kvar i kroppen, nu kör jag på de sista ångorna jag har kvar. 
Låt den här månaden gå fort. Jag faller djupare och djupare ner i mörkret.



Anxiety

Mitt hjärta är helt men min själ har stora, gapande hål i sig. Jag är så tom och trasig.

Jag måste bara få skriva

Det är så mycket som snurrar i mitt huvud. Det är så mycket som har hänt, och som hände under gymnasiet och allting.
Jag börjar falla dit igen. Jag har så mycket ångest över allting, jag känner mig obekväm i så många situationer, känner mig oönskad vart jag än är. Jag känner mig som en belastning för alla i min omgivning.
 
Jag har inte träffat min pappa på ungefär fem år, inte bott hos honom på 8,5 år.
Jag har kommit fram till att jag blev sexuellt unyttjad på en fest under första terminen i gymnasiet, och sedan blev jag retad och smutskastad av alla på skolan kring den händelsen.
Jag tror att jag har en mild social fobi, för att jag har jättestora problem att umgås i större sällskap nykter med folk. Jag blir så otroligt obekväm och mår så dåligt, för att jag har ingen nära som ens bryr sig om att jag är där. Varför ska jag vara någonstans jag inte vill vara och där ingen vill att jag är?
Jag är en idiot med en hemsk försvarsmekanism. När jag känner att jag håller på att förlora någon blir jag arg och utåtagerande, och antingen angriper jag personen i fråga med ord eller en närastående med ord. På detta sätt har jag förlorat två väldigt fina vänner. Ofta när jag är full. Senast var två år sen jag förlorade någon på det sättet. Jag vet inte ens vad jag sa, jag gjorde allt han bad mig om när jag väl träffade dem, och jag gjorde allt jag kunde. Men jag kunde inte ro för min idioti. Det kanske inte är menat att jag ska ha nära vänner, att någon ska komma nära inpå mig. Jag är ändå ingen intressant, så varför skulle någon ens vilja komma nära inpå mig?
Jag förstör allting jag rör. Jag är aldrig tillräckligt bra. Jag faller.
Jag gör aldrig något rätt. Allting jag gör blir fel. Jag håller på att förlora mot utbildningen jag läser, för att det är så mycket som sitter i mitt huvud istället under hela dagarna jag är på campus. Jag kan inte längre fokusera.
Jag har så många gånger velat skada mig själv, så många gånger velat känna något utvändigt istället för invändigt hela tiden. Men jag vill inte att folk ska se. Nu är det sommar, vilket innebär korta klänningar och shorts. Jag ska jobba på vårdcentral i sommar, vilket innebär korta ärmar. Jag vill inte göra på magen, trots att jag hatar den så jävla mycket. Jag vill inte göra där det syns, men armarna lockar så mycket, för där vet jag att det känns bra. Benen känns inte lika bra, det krävs mycket mer arbete för samma skada, och ärren blir mycket fulare.
 
Jag räcker inte till, vad jag än gör.
- jag faller -

Don't know how much time that've past, but it feels like forever

Det är mycket som händer samtidigt som det inte är någonting alls.
Mitt huvud är kaos, mer än vanligt och jag vet inte om jag tar mig upp den här gången ensam.
Jag vet inte vad det är för förändringar som krävs för att detta ska sluta göra så ont som det gör, men jag hoppas på att jag kommer på dem snart.
 
Jag sover för dåligt, vilket gör att jag inte orkar plugga och hamnar efter.
Och när jag är i skolan tänker jag för mycket, leder också till att jag hamnar efter.
När jag är hemma känns det som att jag bara ligger och stirrar in i väggen ifall han inte är här.
 
Han.
Min räddning.
Min trygghet.
Jag är så glad att jag hittade dig.

Breathin in snowflakes


I'm my own worst enemy


Ta mig till Gotland.


Neuroticism

Kom upp tillbaka till Kiruna igår och sömnbristen börjar ta på humöret.
Låt mig bara fylla 18 och slippa alla dessa jävla gräl.
Låt mig slippa tankarna.
Låt mig slippa den här skiten.
Är riktigt jävla less.


Kaos

Inte många dagar kvar tills jag är uppe igen och längtar så jag håller på att bli galen.


Sleepless and lonely nights..

Kan åter igen inte sova, GREAT!
Trots att jag sov ca 2 h inatt.

Var och kollade på skönheten, var nästan helt inne på att köpa den... Tills prisfrågan kom på tal. Sjukaste jävla överpriset, no way Im paying that much, ain't worth it. Ville bara ställa mig och skrika i ansiktet på honom att han aldrig kommer att få den såld för det priset. Jävla utlänning.
Lite rikare nu åtminstone, efter alla julfiranden.
Får se vad de går till...
Ny bas? FestivalER? Festival? Spara?
Me no know.

Allt har hamnat på sne hela dagen. Vill bara ställa mig och skrika.
Först hemma hos mormor&morfar märktes det så tydligt hur dåligt mormors minne börjar bli, samt morfars hörsel.. Och det gjorde så ont att se mamma må så dåligt över det. Och det dröjde inte länge innan samtalen om död hit och död dit kom igång.
Blev inte bättre av andra stället vi besökte, då Semlan ligger begravd där, och det är ganska prick ett år sen hon dog. Juldagen var det prick ett år..
Som grädde på moset kan låtsaskusinens farsas cancer kommit tillbaka, den här gången i lungområdet.
Inte konstigt att jag inte tycker om jul längre, allt handlar bara om död hela tiden trots att alla tvingar fram den där "älskvärda" stämningen som jag mer än gärna halshugger.

Och dagen var ännu underbarare med sömnbrist som gör mig till världens bitch som är nära på att ställa mig och skrika på allt som gör minsta lilla ljud...
Humörsvängningar i mitt hjärta.

Ta mig hem till Kiruna, snälla.


Anxiety

Packad morsa och ohyfsad låtsasfarsa.
Såg ett plan tidigare, nyss lyft från cancún. Kände bara hur mycket jag ville sitta i det, utan dem, och flyga tillbaka upp till Kiruna. Antingen det eller springa iväg på stranden och sätta mig någonstans långt från civilisation och gråta, bara få ut allt igen. Så less på hur de alltid lyckas få mig att må så här så fort jag är hemma, eller ens i närheten av dem.

Grattis på födelsedagen M.
Trots att du inte vill ha kontakt med mig över huvud taget.


There's no time left for you to tell me how

Förstår inte.
Varit så pepp hela dagen, varför går det neråt nu?

Var iaf Lucia idag...
Var ute på Esrange och sedan skolan och sjöng med skolans fina luciatåg.
Åh nästa år, då jävlar är det vi som håller i det!

Ett prov kvar, slutprov i fysik, det här året.
Känns bra.
Känns dock som att det är så mycket så jag orkar inte plugga på något utav det...
Ska nog dra och lägga mig istället.

Agh så less.
Bara... Nej.

Aja, är hemma om 12 dagar, däremellan ska jag hinna med Luciarocken imorgon på TT, städa, tvätta, packa, en vecka i Mexico och förhoppningvis bli lite helare på något skumt sätt.

Känner bara mer och mer att jag inte längre ät tillräckligt för någon av er.


Igår var jag högst up, imorgon är jag nedanför

Gårdagen vill jag bara radera från mitt minne.
Jag är så trött på dessa humörsvängningar som kommer ett stup i kvarten.
Jag är så trött på den konstanta känslan av tomhet.
Jag vill bara få ett ord på varför i helvete jag reagerar som jag gör.
 
Hemma för distansvecka nu iallafall, trots gårdagens missöden...
Sitter och gör något som kan kallas för ett besök till att göra distansuppgifter... Tänkte att jag skulle försöka göra klart både svenskan och engelskan idag men får se hur åt helvetet det kommer gå...
Ska iaf träffa Molly om lite drygt fyra timmar... Vill vara klar tills dess...

Fyra år och ingen jävla förändring.


Four years of suffering.

Jag är så rädd.
Fyra dagar kvar tills det är fyra år sedan.
Fyra år sedan allt blev för mycket.
Och den årsdagen kommer jag förmodligen att spendera ensam.
Jag är så rädd för att ångesten ska komma och ta över, den är på så god väg just nu.


-

Bara pallar inte.

What if's

Vad skulle hänt i dagsläget om jag reagerat annorlunda i somras?
Hade du kanske varit min då, eller hade allting fortfarande varit fel?
Så många "om" utan svar.
Känner mig som världens jävla idiot som trodde på allting som du sa till mig.
Om att du skulle vänta på mig, att du alltid skulle finnas där...
Men inte väntade du, inte kunde du vänta en månad till tills vi sågs igen.
Inte kunde du heller säga någonting när vi väl satt och snackade om allting mellan himmel och jord och skiljdes år med en puss. Inte kunde du säga något, bara för att jag höll på att börja gråta, av lycka för att jag saknat dig så mycket.
Jag vet inte längre vad jag varken får känna eller känner, förutom svek och tomhet.
Seriöst, när allting började gå bra igen i mitt liv så kom det där och drog ner mig så jävla djupt.
Jag som trodde att du kommit för att för en gångs skull hjälpa mig, inte dra ner mig.
Jag trodde vi var klara med den skiten och hade rett ut allt under sommaren, men nej.
Jag, jag, jag, du, du, du.
Jag försöker mer än någonsin att lägga allting bakom mig, få en nystart, men det är inte längre lätt.
Det är inte lätt när du knappt kollar åt mitt håll, säger någonting till mig eller ens bryr dig om att jag existerar.
Det är inte längre lätt med någonting.
Det är inte längre lätt att möta allas begär, att låtsas som att allting är bra.
Jag vill så gärna prata med dig, som den där kvällen, få dig att se mig i ögonen och säga som det är, men det lär inte hända, för du verkar vara för feg för att ta tag i saker.
Men jag är stolt, jag är stolt över att jag försökte ta tag i allting, jag skyller på dig att allting sket sig den här gången. Den här gången var det fan inte mitt fel.
Det är inte så jävla svårt att "ah, du, förresten, jag har flickvän där hemma."
Jag vill bara att du ser mig i ögonen och säger som det är.


 

Ragemode - on

Hej jag kommer dö inom de närmaste dagarna.
Så jävla mycket prov och ligger så mycket efter.
Pallar inte plugga heller.

Så jävla irriterad på mänskligheten.
Ska det vara så jävla svårt eller?

Dra på brutala musiken på högsta volym och försöka att lugna ner sig...
Låter som en bra idé, men inte fan hjälper det.
Alltså ÅÅÅÅÅÅÅH!
Jag pallar fan inte.

Kvällen till ära, några som jag inte lyssnat på på väääldigt länge...
Slipknot
Long time no see
Det är nu jag önskar att jag hade mina högtalare uppe i Kiruna och inte hemma i fucking Örebro.
Neeeeeeedz the bass.