Jag sitter ihopsjunken på en köksstol och bara stirrar in i väggen.
Jag begraver mig själv i skolarbete när jag kommer hem, slutar med världens kaos mitt i natten av mardrömmar och sömnproblem.
Jag, jag och åter igen jag.
Förlåt för att jag är så självisk, jag orkar bara inte.
Jag har ingen ork till att gråta.
Jag har ingen ork till att le.
Jag har ingen ork till någonting, mina kraftreserver har tagit slut.

Jag är så trött på det här, det fungerar inte längre.

Jag har inga problem med skolan eller sånt, mina betyg är nästan så höga de kan vara och jag har inga planer på att sänka mig. Det är inte skolan, bara så mycket annat.

Jag orkar inte.

Där ligger hon, i en snödriva och tittar upp på stjärnhimmelen med tankar för ett dussin hjärnor. En tår rinner ner för flickans rosa kind och lämnar en svart strimma av smink efter sig innan den faller ner på isen. De blänkande ärren på hennes handled lyser upp i månljuset, påminner henne om den underbara känslan av rinnande blod. Den där underbara berusande känslan. Ett litet ärr till borde väl inte skada någon?