Well, skriver bara något för att bekräfta att jag fortfarande lever...
Nätt och jämnt.
Och förlåt alla för att jag är så osocial och sånt i skolan, men jag orkar verkligen inte hålla kvar den där glada masken längre. Jag orkar inte gömma att jag är nära på att bryta ihop vilken sekund som helst.
Förlåt, men jag kan inte ro för det.
Men jag lever, det gör jag.
I en värld av sömnproblem, självdestruktivitet som lurar under skinnet, depression och prestationsångest.
Men jag klarar mig, jag klarar mig.
Snälla kom inte och kommentera att jag ser så nere ut och shits i skolan, det gör inte saken bättre. Prata med mig normalt istället, förvänta er bara inte att jag ska skratta åt alla skämt, eller lysa upp som en sol av att ni hela tiden är så spralliga och liknande. Jag har inte energi till det, knappt ens till att dra mig iväg till skolan hela tiden. Jag sover i stort sett ingenting på nätterna vilket dels bidrar till att jag är som jag är.
Men förlåt.
Jag skulle bara komma in och bekräfta att jag lever, och förklara mig lite snabbt.
Det är bara att smsa eller ringa om ni vill få tag på mig, behöver träffa lite folk utanför skolan igen.

- jag orkar bara inte försöka längre -

Buried inside this tomb
Alone with the thoughts
Tied up in knots
Hoping the sun shines through
The darkest of clouds
Warming the ground
Clearing my mind
Giving me life

Ibland finns det inga bättre än...
Smile Empty Soul.
Stor kärlek till dem.