That's how I work, don't blame me
Du säger att jag är precis som alla andra.
Att jag är en i mängden.
Tack, det behövde jag verkligen, bli lämnad utav dig.
Du förstör för dig själv, nu även mig.
Det är inte jag som valt att sätta de här kraven på mig själv.
Det är något jag gjort omedvetet, och som jag inte kan släppa på.
Det är kraven jag har för att bli det minsta lilla nöjd med mig själv.
Det är kraven skolan ställer på mig.
Fattar du inte att det tar upp så galet mycket av min tid att jag knappt hinner med mig själv?
Jag vill inte ha alla dessa krav, men om de släpper lär mina betyg sänkas och jag hamna i skiten åter igen.
Jag måste prestera bra för att "må bra" med mig själv.
Jag skiter nästan i hur många sömnlösa nätter det skapar.
Hur mycket tid det tar från in fritid, från mitt liv.
Presterar jag inte bra mår jag dåligt över det och vill bara försvinna.
Gräver ner mig i tankarna på "Det här kunde jag gjort bättre..."
Det är så jag fungerar, jag kan inte ro för att jag ibland då måste "ställa in" när det gäller att träffa vänner eller repa eller vad som helst.
Det är saker jag gör för att sen längre fram kunna bli nöjd med mig själv.
Du kan inte klandra mig för det, för det är helt omedvetet ingrävt i min hjärna.
Det är inget jag kan få ut, hur mycket jag än försöker.
Jag kan inte sluta.
Ibland hittar jag saker som får bort det där kravet, en aning, för en liten stund.
Som jagar bort de övriga tankarna också.
Sen får någon reda på allt sånt och tar ifrån mig det.
Du verkar inte veta om hur mycket som förstörts under min uppväxt, även fast jag har berättat så otroligt mycket för dig.
Du vet saker som i stort sett ingen annan vet, så gör du bara såhär mot mig.
Men förlåt mig, jag kan inte ro för att jag är som jag är.
Förlåt för att jag inte är perfekt, att jag är en i mängden.
Jag är bara mänsklig, jag är bara en människa.
Jag verkar inte kunna göra någon skillnad, inte ens för dig.
Åter igen, förlåt.
Förlåt.
Att jag är en i mängden.
Tack, det behövde jag verkligen, bli lämnad utav dig.
Du förstör för dig själv, nu även mig.
Det är inte jag som valt att sätta de här kraven på mig själv.
Det är något jag gjort omedvetet, och som jag inte kan släppa på.
Det är kraven jag har för att bli det minsta lilla nöjd med mig själv.
Det är kraven skolan ställer på mig.
Fattar du inte att det tar upp så galet mycket av min tid att jag knappt hinner med mig själv?
Jag vill inte ha alla dessa krav, men om de släpper lär mina betyg sänkas och jag hamna i skiten åter igen.
Jag måste prestera bra för att "må bra" med mig själv.
Jag skiter nästan i hur många sömnlösa nätter det skapar.
Hur mycket tid det tar från in fritid, från mitt liv.
Presterar jag inte bra mår jag dåligt över det och vill bara försvinna.
Gräver ner mig i tankarna på "Det här kunde jag gjort bättre..."
Det är så jag fungerar, jag kan inte ro för att jag ibland då måste "ställa in" när det gäller att träffa vänner eller repa eller vad som helst.
Det är saker jag gör för att sen längre fram kunna bli nöjd med mig själv.
Du kan inte klandra mig för det, för det är helt omedvetet ingrävt i min hjärna.
Det är inget jag kan få ut, hur mycket jag än försöker.
Jag kan inte sluta.
Ibland hittar jag saker som får bort det där kravet, en aning, för en liten stund.
Som jagar bort de övriga tankarna också.
Sen får någon reda på allt sånt och tar ifrån mig det.
Du verkar inte veta om hur mycket som förstörts under min uppväxt, även fast jag har berättat så otroligt mycket för dig.
Du vet saker som i stort sett ingen annan vet, så gör du bara såhär mot mig.
Men förlåt mig, jag kan inte ro för att jag är som jag är.
Förlåt för att jag inte är perfekt, att jag är en i mängden.
Jag är bara mänsklig, jag är bara en människa.
Jag verkar inte kunna göra någon skillnad, inte ens för dig.
Åter igen, förlåt.
Förlåt.
Allt som en gång varit
En del av mig kommer alltid leva kvar i den staden, på den där platsen.
Det gjorde ont att bara vara i närheten.
Jag fattar inte hur mycket som kan förstöras av en liten sak.
Jag kommer bli galen om jag fortsätter såhär.
Jag behöver dig, har du inte fattat det än?
Jag klarar inte av den här tystnaden, all ignorans.
Du var allt jag hade en gång i tiden, nu verkar jag inte vara något alls.
Folk förändras, jag vet, men fan, du är samma lögnare som alltid.
Det gjorde ont att bara vara i närheten.
Jag fattar inte hur mycket som kan förstöras av en liten sak.
Jag kommer bli galen om jag fortsätter såhär.
Jag behöver dig, har du inte fattat det än?
Jag klarar inte av den här tystnaden, all ignorans.
Du var allt jag hade en gång i tiden, nu verkar jag inte vara något alls.
Folk förändras, jag vet, men fan, du är samma lögnare som alltid.
31.10.2010
Allting rasar inte, allting ligger på en hyfsad nivå för tillfället.
Men ändå är det någonting som gnager där bak i huvudet, som sitter som en nål i hjärtat och gör allt för att kalla fram det där ledsna humöret, kalla fram skiten åter igen.
Jag är bara så trött på allting, för det kommer ingenvart.
Människan som orsakat all denna skit också för den delen är dum i huvudet.
Jag orkar inte bry mig längre.
Men ändå är det någonting som gnager där bak i huvudet, som sitter som en nål i hjärtat och gör allt för att kalla fram det där ledsna humöret, kalla fram skiten åter igen.
Jag är bara så trött på allting, för det kommer ingenvart.
Människan som orsakat all denna skit också för den delen är dum i huvudet.
Jag orkar inte bry mig längre.
Fattar inte.
Du var verkligen tvungen att förstöra allting bara sådär, eller hur?
När du faktiskt märkte att jag mådde hyfsat bra så var du tvungen med att komma med någonting sånt?
Jag förstår mig inte på dig, det är inte värt det.
Jag fattar inte att du gör sådär mot mig, utsätter mig för det här.
Antar att jag förtjänar det...
Jag förstör bara.
I tried to live my life again, but now I feel that I can't ~
Dagen har vart allt annat än bra.
Jag är bara så jävla trött på allt.
Inget fungerar längre, allt bara rinner ner tillbaka till avgrunden som jag för en gångs skulle tagit mig hyfsat upp ifrån.
Visst, skolan funkar awesome, men det är bara för jag rymmer från verkligheten med det.
Men allting rasar, verkligen allting.
Jag är trött på att gråta, jag är trött på att tänka.
Jag vill inte ligga vaken nätter igenom bara för att tänka på allt.
Jag har inte ork till att må dåligt, för det förstör för mycket.
Bara en sak, det är precis hur det är, och jag har inte energin till att ändra på allting.
Det skiter sig ändå bara i slutänden.
Jag är så trött på det här, men det blir inte direkt bättre med hur allting är hemma heller.
Jag är så trött... På allt.
Jag är trött på att må såhär, och att säga förlåt.
Men förlåt alla, ifall jag är osocial, dryg eller liknande, jag bara orkar inte, okej?
Två år, ch du har fortfarande inte lärt dig någonting, förstått vad som faktiskt händer.
Jag är så besviken på dig, du som ska föreställa min pappa.
Två år och du har inte någonsin fattat att det är du som gjort fel.
Du har aldrig fattat att det är just du som behöver ändra på dig, och inte jag?
För jag har ändrat på mig, så mycket, för din skull. För att du skulle uppskatta mig, tycka om mig, sluta skrika på mig.
Du har förstört mig, den där glada, spralliga flickan som inte tänkte på problem, såg livet som en stor lekplats full av möjligheter. Hon finns inte kvar. Kommer aldrig tillbaka. Jag kommer aldrig bli den där "pappas lilla flicka".
Du har missat för mycket för att veta vem jag överhuvudtaget är längre, och ska jag vara ärlig så tror jag knappt att du skulle känna igen mig ifall du såg mig gå på stan eller liknande.
Nej, jag tänker inte sitta och skriva längsta texten om hur besviken jag är på dig, hur mycket du har jagat mig i drömmarna, eller hur mycket du har förstört för mig, för det för det förtjänar du inte, på långa vägar.
Så this is it, jag tänker inte vara den som kontaktar dig.
Jag skiter i alla grattis, god jul och sånna sms, för det bevisar bara hur trög och borta du är.
Jag vill inte ha med dig att göra, punkt slut.
Jag drar till världens bästa om två veckor, även fast jag inte beställt biljetter än (ehehe FUCK).
Jag saknar min mespropp.
Världens bästa vän, jag älskar dig.
3/5-08
Mitt ute i skogen, Blåberga.
Du är störd, men jag är störd med dig.
Knäppo. ♥
Jag är bara så jävla trött på allt.
Inget fungerar längre, allt bara rinner ner tillbaka till avgrunden som jag för en gångs skulle tagit mig hyfsat upp ifrån.
Visst, skolan funkar awesome, men det är bara för jag rymmer från verkligheten med det.
Men allting rasar, verkligen allting.
Jag är trött på att gråta, jag är trött på att tänka.
Jag vill inte ligga vaken nätter igenom bara för att tänka på allt.
Jag har inte ork till att må dåligt, för det förstör för mycket.
Bara en sak, det är precis hur det är, och jag har inte energin till att ändra på allting.
Det skiter sig ändå bara i slutänden.
Jag är så trött på det här, men det blir inte direkt bättre med hur allting är hemma heller.
Jag är så trött... På allt.
Jag är trött på att må såhär, och att säga förlåt.
Men förlåt alla, ifall jag är osocial, dryg eller liknande, jag bara orkar inte, okej?
Två år, ch du har fortfarande inte lärt dig någonting, förstått vad som faktiskt händer.
Jag är så besviken på dig, du som ska föreställa min pappa.
Två år och du har inte någonsin fattat att det är du som gjort fel.
Du har aldrig fattat att det är just du som behöver ändra på dig, och inte jag?
För jag har ändrat på mig, så mycket, för din skull. För att du skulle uppskatta mig, tycka om mig, sluta skrika på mig.
Du har förstört mig, den där glada, spralliga flickan som inte tänkte på problem, såg livet som en stor lekplats full av möjligheter. Hon finns inte kvar. Kommer aldrig tillbaka. Jag kommer aldrig bli den där "pappas lilla flicka".
Du har missat för mycket för att veta vem jag överhuvudtaget är längre, och ska jag vara ärlig så tror jag knappt att du skulle känna igen mig ifall du såg mig gå på stan eller liknande.
Nej, jag tänker inte sitta och skriva längsta texten om hur besviken jag är på dig, hur mycket du har jagat mig i drömmarna, eller hur mycket du har förstört för mig, för det för det förtjänar du inte, på långa vägar.
Så this is it, jag tänker inte vara den som kontaktar dig.
Jag skiter i alla grattis, god jul och sånna sms, för det bevisar bara hur trög och borta du är.
Jag vill inte ha med dig att göra, punkt slut.
Jag drar till världens bästa om två veckor, även fast jag inte beställt biljetter än (ehehe FUCK).
Jag saknar min mespropp.
Världens bästa vän, jag älskar dig.
3/5-08
Mitt ute i skogen, Blåberga.
Du är störd, men jag är störd med dig.
Knäppo. ♥
~
Förlåt för allt som jag någonsin gjort fel.
För allt som jag förstört.
Jag vet att jag inte mår bättre av att älta allt.
Lägga skulden på mig själv.
Dra ner mig ännu mer i skiten.
Men jag gör det, och allt var mitt fel.
Och nu är det ditt.
Do you know what it's like
To wanna surrender?
I don't wanna feel like this tomorrow
I don't wanna live like this today
Make me feel better, I wanna feel better
Stay with me here now and never surrender
Never surrender
Confusion, the new reality.
Upside down, inside out
Spin around and start to doubt
In yourself, and everyone around
Confusion, the new reality.
För allt som jag förstört.
Jag vet att jag inte mår bättre av att älta allt.
Lägga skulden på mig själv.
Dra ner mig ännu mer i skiten.
Men jag gör det, och allt var mitt fel.
Och nu är det ditt.
Do you know what it's like
To wanna surrender?
I don't wanna feel like this tomorrow
I don't wanna live like this today
Make me feel better, I wanna feel better
Stay with me here now and never surrender
Never surrender
Confusion, the new reality.
Upside down, inside out
Spin around and start to doubt
In yourself, and everyone around
Confusion, the new reality.
