Du säger att jag är precis som alla andra.
Att jag är en i mängden.
Tack, det behövde jag verkligen, bli lämnad utav dig.
Du förstör för dig själv, nu även mig.
Det är inte jag som valt att sätta de här kraven på mig själv.
Det är något jag gjort omedvetet, och som jag inte kan släppa på.
Det är kraven jag har för att bli det minsta lilla nöjd med mig själv.
Det är kraven skolan ställer på mig.
Fattar du inte att det tar upp så galet mycket av min tid att jag knappt hinner med mig själv?
Jag vill inte ha alla dessa krav, men om de släpper lär mina betyg sänkas och jag hamna i skiten åter igen.
Jag måste prestera bra för att "må bra" med mig själv.
Jag skiter nästan i hur många sömnlösa nätter det skapar.
Hur mycket tid det tar från in fritid, från mitt liv.
Presterar jag inte bra mår jag dåligt över det och vill bara försvinna.
Gräver ner mig i tankarna på "Det här kunde jag gjort bättre..."
Det är så jag fungerar, jag kan inte ro för att jag ibland då måste "ställa in" när det gäller att träffa vänner eller repa eller vad som helst.
Det är saker jag gör för att sen längre fram kunna bli nöjd med mig själv.
Du kan inte klandra mig för det, för det är helt omedvetet ingrävt i min hjärna.
Det är inget jag kan få ut, hur mycket jag än försöker.
Jag kan inte sluta.

Ibland hittar jag saker som får bort det där kravet, en aning, för en liten stund.
Som jagar bort de övriga tankarna också.
Sen får någon reda på allt sånt och tar ifrån mig det.
Du verkar inte veta om hur mycket som förstörts under min uppväxt, även fast jag har berättat så otroligt mycket för dig.
Du vet saker som i stort sett ingen annan vet, så gör du bara såhär mot mig.
Men förlåt mig, jag kan inte ro för att jag är som jag är.
Förlåt för att jag inte är perfekt, att jag är en i mängden.
Jag är bara mänsklig, jag är bara en människa.
Jag verkar inte kunna göra någon skillnad, inte ens för dig.
Åter igen, förlåt.
Förlåt.