Tyst mobbning
Fick nyss reda på att en av de jag bor med snackat skit bakom ryggen på mig istället för att prata med mig. Jag är så leds, besviken, trasig.
Inte så jävla konstigt att jag vill flytta, eller hur?
Mobbning är inte alltid vad ni tror att den är -
Mobbning behöver inte alltid innebära ord, pikar och handlingar. Ibland innebär den även avsaknaden av ord, avsaknaden av handlingar. Att inte inkludera, frysa ute, bli tyst när en person entrar rummet. Där är jag nu. Jag sitter och hör hur de andra skrattar, skämtar och har kul, i deras bubbla, på andra sidan väggen. Men så fort jag ens kommer i närheten eller gör min existens hörd tystnar allting, som att jag spräckte deras bubbla så den försvann och allting i den också, för studen. Sen dröjer det en stund, så är bubblan tillbaka, med skratten, och jag ute ur bilden igen.
Jag blir inte tillfrågad om lunch, eller middag. Jag måste fråga för att ens få vara med, och då bor vi tillsammans. Jag ingår inte i the power couple, och jag förlorade den jag trodde var en av mina bästa vänner till någon jag knappt anser är en vän längre. Jag trodde vi var väldigt bra vänner, nu får jag blickar och pikar och kommentarer som får mig att vilja sjunka under jorden.
Mobbning är inte alltid högljudd och tydlig, ibland är den tyst.
Långa nätter och tunga dagar
Jag vill bara åka tillbaka hem. Nu. Jag känner mig så extremt bortprioriterad och utfryst här. Visst jag sitter inte på campus och pluggar som de andra två utan jag sitter hemma. Visst jag åker inte in till stan varje dag och käkar lunch med dem, för att jag oftast fortfarande sover när de käkar lunch. Men det är fan inte anledning till att frysa ut mig fullkomligt och inte ens fråga om något annat än hur det gått att plugga idag och om jag kan tänka mig att laga middag. Det är i stort sett den enda konversationen jag får med dem varje dag. Jag hade hoppats på att tjäna åtminstone en vän under tiden när jag är här men det enda jag fått är ångest.
En bra sak hände idag iallafall, erbjuden tre månaders förlängning på sommarjobbet så om jag vill är jag inte arbetslös förrän första december. Vi får se om jag tar det eller inte...
Trasig utan dig
Ikväll är en dålig kväll. Den första riktigt dåliga på länge. Jag känner mig trasig, oduglig och tömd på livslycka.
En månad tills jag är hemma igen, en månad tills jag får träffa dig igen, krama dig, pussa dig, och känna mig hel igen. Saknaden är så jävla stor, och jag känner mig så trasig. Jag känner mig så ensam, trots att jag bor med två tjejer. Jag känner mig i vägen, jag säger fel saker och kanter möts av hårt mot hårt. Jag vill bara låsa in mig i mitt rum och gråta, sova och glömma att det finns en värld utanför den dörren. Jag vill isolera mig själv, men jag vet att det är bland det värsta jag kan göra när jag mår så här.
Jag vill bara åka hem. Jag vill bara att den här sista månaden ska vara över. Jag mår inte bra längre, men jag måste göra klart projektet, jag måste bli godkänd och jag måste bli klar med den här utbildningen. Efter det kan jag lämna den äckliga staden bakom mig och starta ett liv på riktigt med mannen jag älskar.
Jag är färdig, jag är helt slutkörd. Jag har inget bränsle kvar i kroppen, nu kör jag på de sista ångorna jag har kvar.
Låt den här månaden gå fort. Jag faller djupare och djupare ner i mörkret.