Trasig utan dig
Ikväll är en dålig kväll. Den första riktigt dåliga på länge. Jag känner mig trasig, oduglig och tömd på livslycka.
En månad tills jag är hemma igen, en månad tills jag får träffa dig igen, krama dig, pussa dig, och känna mig hel igen. Saknaden är så jävla stor, och jag känner mig så trasig. Jag känner mig så ensam, trots att jag bor med två tjejer. Jag känner mig i vägen, jag säger fel saker och kanter möts av hårt mot hårt. Jag vill bara låsa in mig i mitt rum och gråta, sova och glömma att det finns en värld utanför den dörren. Jag vill isolera mig själv, men jag vet att det är bland det värsta jag kan göra när jag mår så här.
Jag vill bara åka hem. Jag vill bara att den här sista månaden ska vara över. Jag mår inte bra längre, men jag måste göra klart projektet, jag måste bli godkänd och jag måste bli klar med den här utbildningen. Efter det kan jag lämna den äckliga staden bakom mig och starta ett liv på riktigt med mannen jag älskar.
Jag är färdig, jag är helt slutkörd. Jag har inget bränsle kvar i kroppen, nu kör jag på de sista ångorna jag har kvar.
Låt den här månaden gå fort. Jag faller djupare och djupare ner i mörkret.
