Det är mycket som händer samtidigt som det inte är någonting alls.

Mitt huvud är kaos, mer än vanligt och jag vet inte om jag tar mig upp den här gången ensam.

Jag vet inte vad det är för förändringar som krävs för att detta ska sluta göra så ont som det gör, men jag hoppas på att jag kommer på dem snart.

 

Jag sover för dåligt, vilket gör att jag inte orkar plugga och hamnar efter.

Och när jag är i skolan tänker jag för mycket, leder också till att jag hamnar efter.

När jag är hemma känns det som att jag bara ligger och stirrar in i väggen ifall han inte är här.

 

Han.

Min räddning.

Min trygghet.

Jag är så glad att jag hittade dig.