Vad skulle hänt i dagsläget om jag reagerat annorlunda i somras?

Hade du kanske varit min då, eller hade allting fortfarande varit fel?
Så många "om" utan svar.

Känner mig som världens jävla idiot som trodde på allting som du sa till mig.

Om att du skulle vänta på mig, att du alltid skulle finnas där...
Men inte väntade du, inte kunde du vänta en månad till tills vi sågs igen.
Inte kunde du heller säga någonting när vi väl satt och snackade om allting mellan himmel och jord och skiljdes år med en puss. Inte kunde du säga något, bara för att jag höll på att börja gråta, av lycka för att jag saknat dig så mycket.
Jag vet inte längre vad jag varken får känna eller känner, förutom svek och tomhet.
Seriöst, när allting började gå bra igen i mitt liv så kom det där och drog ner mig så jävla djupt.
Jag som trodde att du kommit för att för en gångs skull hjälpa mig, inte dra ner mig.
Jag trodde vi var klara med den skiten och hade rett ut allt under sommaren, men nej.
Jag, jag, jag, du, du, du.
Jag försöker mer än någonsin att lägga allting bakom mig, få en nystart, men det är inte längre lätt.
Det är inte lätt när du knappt kollar åt mitt håll, säger någonting till mig eller ens bryr dig om att jag existerar.
Det är inte längre lätt med någonting.
Det är inte längre lätt att möta allas begär, att låtsas som att allting är bra.
Jag vill så gärna prata med dig, som den där kvällen, få dig att se mig i ögonen och säga som det är, men det lär inte hända, för du verkar vara för feg för att ta tag i saker.
Men jag är stolt, jag är stolt över att jag försökte ta tag i allting, jag skyller på dig att allting sket sig den här gången. Den här gången var det fan inte mitt fel.
Det är inte så jävla svårt att "ah, du, förresten, jag har flickvän där hemma."
Jag vill bara att du ser mig i ögonen och säger som det är.