Bland det värsta någon kan säga till mig är att jag är lik dig och att jag börjar bli som dig.
Det är något av det som jag tar åt mig mest av, speciellt när det är från människor som jag bryr mig om och som vet hur mycket skada du har gjort i mitt liv och psyke.
En dag på 1148 dagar har jag varit tvungen att spendera med dig, och det var en av de värsta dagarna i mitt liv.
Om jag kunde skulle jag radera allting som har med dig att göra. Skära bort varenda liten del i min hjärna som är infekterad av dig. Skära bort varje liten del av mitt DNA som involverar dig. Jag vill slå sönder ditt ansikte så du inte är dig lik. Jag vill eliminera varje litet spår av dig på denna jord tillsammans med all skada som du har gjort.

Du är en lögn, en enda stor lögn. En lögn och ett svin.
Men trots allt så saknar jag dig, den du var när jag var liten, den som tog hand om mig när jag bråkade med mamma. Den som jag betydde mest i hela världen för.

Jag säger till mig själv hela tiden att vara glad, se glad ut så kanske det känns hela vägen igenom tillsist... Men det går inte. Jag har slut på ork. Det känns som att den har runnit iväg som sand genom händerna.

Jag har slut på ord. Kan inte sätta ord på känslor eller tankar.
Om allt bara var som när jag var liten... Om du bara varit densamma hade det aldrig blivit såhär. Om du inte hade förändrats, låtit din avundsjuka ta över, göra dig till en annan människa eller med andra ord ett monster. Om du inte låtit sorgen ta över i ditt liv efter din mors död hade du inte varit såhär.
Om hon inte gift sig med honom, struntat i dig, hade du aldrig blivit såhär. Om allt bara kunde varit som när jag var liten och du älskade mig. Om allt bara kunde vara som när jag betydde något för dig. Om allt kunde vara som när jag fortfarande fick beröm för minsta lilla som jag gjorde. Om allt bara kunde vara som när du faktiskt brydde dig över huvud taget.
Om du bara kunde gå tillbaka till den normala du.

I keep telling myself that everything's going to change, that you'll change.
I kepp telling myself that I'm enough for you, that you're proud of me.
I need you to see me, to see how I feel and the damage you've created.
I need you to feel sorry for your actions, and admit to me and the rest of the world that your actions were wrong.
I pretended, I dreamed, I hoped
But now there's nothing left of that.
You broke me, destroyed me.



Bilden är från senaste gången jag såg dig lycklig och kände mig älskad av dig.
Thailand i början av 07.
Men så fort vi var tillbaka i Sverige bröt helvetet loss.
Du blev densamma som du varit flertalet år innan.
Du återgick till att vara ditt gamla vanliga monster.
Du återgick till dina vanor, att påpeka hur dålig och värdelös jag var.
Du återgick till att göra mitt liv till ett helvete och förstöra mitt psyke.

Jag orkar inte längre.
Jag orkar inte med mardrömmar, jag orkar inte med ångest, jag orkar inte med tankar, jag orkar inte med mitt psyke, jag orkar inte med livet.


Jag önskar bara att du kunde se mig för den jag är och visa att du är stolt över mig och mina insatser, det är att jag behöver från dig. Är det så mycket begärt?