Godnatt, eller vad ska man säga?
Kan inte sova, min hjärna verkar inte veta om vad det är för tillstånd, så tar tillfället i akt och skriver lite random saker här istället.
Tar tåget till Tina om 11 timmar, längtar! Ska dock upp om 7... Hej ännu mer sömnbrist.
Anyways... Packat hela dagen för baby och längret, tror inte jag varit såhär taggad över två veckor som jag är just nu faktiskt. Ska bli så skönt att träffa så många saknade människor som jag mår bra av... Lägga all skit i Örebro bakom mig för ett tag.
Drog en sväng bort till Marieberg för att träffa Sanna och kolla runt lite... Slutade med att jag kom hem med en ny skjorta och extremt mycket skitsnackande.

Drömmar kan ta sig ärligt talat... Bara förvirrar vardagen sådär. Hade skummaste drömmen om en person som jag inte borde drömma om, speciellt inte sånt. Hela den dagen blev fucked up, kunde inte få ur drömmen ur skallen. Dock kan jag fortfarande inte det, men den är inte lika framträdande längre. Alla som jag berättat drömmen för har blivit lite "w...t...f...?!", så ska nog inte berätta mer om den. Var lite för mycket undangömda saker med i den från många år tillbaka, och de ska stanna gömda. Kanske slutar med att de glöms bort fullkomligt. (Hoppashoppashoppashoppashoppas)

Nu är klockan ännu mer, och ändå är jag inte ett dugg trött. Känner mig duktig som ställer om dygnet såhär och sen ska upp galet tidigt... Way to go, verkligen. Vill kunna sova. Vill kunna äta normalt utan ångest. Vill kunna glömma allting som gör ont, som sitter fast likt taggar i mitt hjärta och minne.
Har ingen aning om vilka som ens läser det jag skriver här... Men det bryr jag mig inte om längre.
Jag hade hoppats på att få en sista underbar termin i nian som jag skulle komma ihåg i hela mitt liv... Nu vill jag bara glömma den och i stort sett alla som den involverade. Vill glömma alla som fått mig må dåligt, alla anledningar till varför jag varit på gränsen till att bryta ihop nästintill dagligen i skolan på grund av iskalla blickar. Jag vet att det låter som världens "tjejigaste" problem, men jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte om er, men ändå vill taggen som innehåller er inte lossna, den sitter kvar där och skaver dag ut och dag in. Ni förstörde min sista termin, som kunde blivit den bästa. Ni drog ner mig i skiten och stod och hoppade på mig när jag redan låg ner. Och allt hände utan någon anledning. Allting förändrades som under en natt, och det verkar som om det är en av er som lyckas övertyga alla andra om att jag är så fel och dålig och gud vet vad. Ni förstörde mig.
- det är aldrig lätt att bli utbytt, speciellt inte av dem du trodde var några av dina närmaste -

Try to smile, even if you have to fake it.
Fake your smiles and happiness,
then maybe no one will notice the pain in your eyes.
Try not to show your real emotions, if they contain sadness, grief or anxiety.
Your closest will try to understand, even if they don't manage.

Känns som om jag bara skriver för att skriva, men det finns så mycket jag vill få ur mig att jag snart skiter i vilka som läser, och ifall de som allting handlar om läser för det senaste halvåret har varit extremt jobbigt och ni har inte jort det bättre, ingen av er. Erat beteende har förändrat mig, men jag vet inte om det är till det bättre eller sämre. Det senaste halvåret har innehållit så många sömnlösa nätter fyllda med ångest. Så många nätter med tårar som inte velat ta slut. För många drömmar med den person som gjort allra mest skada på mitt psyke. Orken rinner ur mig, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Självdestruktivitet är nog den största plågan egentligen, för den ligger alltid där i bakhuvudet. Antagligen är den mest en försvarsmekanism... Lättaste vägen ut ur det svåra.
Det finns så många jag vill ställa mig och skrika på, försöka få dem att förstå hur mycket de har sårat mig, men det kommer antagligen aldrig att hända. Jag kommer bara ta till muren mer och mer igen. Den är redan nu nästan så tjock den kan vara. Tror nästan att jag lyckas lura mig själv ibland att allting är borta, men efter bråkdelen av en sekund är allting tillbaka igen, ännu jobbigare.

Klockan tickar, jag borde sova. Jag vill inte sova. Jag kan inte sova. Jag vågar inte sova.
Vet inte säkert hur många nätter jag vaknat gråtandes den senaste tiden, men hela tiden ökar antalet. Mardrömmar är nog det jag avskyr mest för tillfället, för de förstör så mycket. De förstör mitt dagliga psyke. Speciellt drömmarna om dig.

Men det är väl som de säger...
Smärtan är det enda som visar att vi faktiskt lever.