Det är så mycket som snurrar i mitt huvud. Det är så mycket som har hänt, och som hände under gymnasiet och allting.

Jag börjar falla dit igen. Jag har så mycket ångest över allting, jag känner mig obekväm i så många situationer, känner mig oönskad vart jag än är. Jag känner mig som en belastning för alla i min omgivning.

 

Jag har inte träffat min pappa på ungefär fem år, inte bott hos honom på 8,5 år.

Jag har kommit fram till att jag blev sexuellt unyttjad på en fest under första terminen i gymnasiet, och sedan blev jag retad och smutskastad av alla på skolan kring den händelsen.

Jag tror att jag har en mild social fobi, för att jag har jättestora problem att umgås i större sällskap nykter med folk. Jag blir så otroligt obekväm och mår så dåligt, för att jag har ingen nära som ens bryr sig om att jag är där. Varför ska jag vara någonstans jag inte vill vara och där ingen vill att jag är?

Jag är en idiot med en hemsk försvarsmekanism. När jag känner att jag håller på att förlora någon blir jag arg och utåtagerande, och antingen angriper jag personen i fråga med ord eller en närastående med ord. På detta sätt har jag förlorat två väldigt fina vänner. Ofta när jag är full. Senast var två år sen jag förlorade någon på det sättet. Jag vet inte ens vad jag sa, jag gjorde allt han bad mig om när jag väl träffade dem, och jag gjorde allt jag kunde. Men jag kunde inte ro för min idioti. Det kanske inte är menat att jag ska ha nära vänner, att någon ska komma nära inpå mig. Jag är ändå ingen intressant, så varför skulle någon ens vilja komma nära inpå mig?

Jag förstör allting jag rör. Jag är aldrig tillräckligt bra. Jag faller.

Jag gör aldrig något rätt. Allting jag gör blir fel. Jag håller på att förlora mot utbildningen jag läser, för att det är så mycket som sitter i mitt huvud istället under hela dagarna jag är på campus. Jag kan inte längre fokusera.

Jag har så många gånger velat skada mig själv, så många gånger velat känna något utvändigt istället för invändigt hela tiden. Men jag vill inte att folk ska se. Nu är det sommar, vilket innebär korta klänningar och shorts. Jag ska jobba på vårdcentral i sommar, vilket innebär korta ärmar. Jag vill inte göra på magen, trots att jag hatar den så jävla mycket. Jag vill inte göra där det syns, men armarna lockar så mycket, för där vet jag att det känns bra. Benen känns inte lika bra, det krävs mycket mer arbete för samma skada, och ärren blir mycket fulare.

 

Jag räcker inte till, vad jag än gör.

- jag faller -