Och där sjönk min motivation till botten.

Kickad.

Aja det var kul så länge det varade.

Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Jag vill bara sätta mig i ett hörn och gråta, samtidigt som jag vill slå ner någon, samtidigt som jag vill ställa mig på ett hustak och bara skratta åt alla.

Det är så många känslor, men det känns som om jag betraktar dem från avstånd, som om de är i ett annat rum och jag är en åskådare som bara ser på utan någon kraft att gripa in. Jag ser dem där som ett svart moln, men de är inte i min kropp. Jag känner dem samtidigt som de är frånvarande.