Min pappa. Jag hatar att erkänna att han är den viktigaste, den som har format den jag är idag.

Men jag ser inte upp till honom, ännu mindre älskar jag honom.

Han har satt så många spår i mitt psyke att det är omöjligt att radera, men han är en så viktig del till att jag är som jag är just nu och att jag har kommit så långt som jag har kommit i dagsläget. Att jag befinner mig så pass högt upp när jag skulle kunna vara längst nere och skita i allting.

Han har hjälpt mig att våga ta vara på det jag har, för jag vill för allt i världen inte bli som honom.