Musiken, min eviga räddare.
Jag vill inte ha helg. För en gångs skull vill jag bara jobba mer, komma bort här ifrån. Försvinna in i musikens värld och bara få spela, sluta tänka på känslor. Få bort allt tankekaos.
Det jag undrar mest nu är... Hur jag ska klara alla ångestfyllda dagar och nätter utan att veta att jag har ett band att gå att repa med, veta att jag inom endast ett par dagar ska få spela ut alla känslor istället för att gå runt och bära på dem. Hur fan ska jag överleva där uppe?

Men nej. Jag ska klara det. Tre år borta från stället där ångesten är som starkast.
Det kan bara vara bättre... Det kan bara bli bättre.

Jag vill inte vara hemma. Kan inte vara hemma. Mamma har skuldkänslor, sjuka skuldkänslor. Och det går ut över mig. Hon vågar inte lämna mig ensam verkar det som. Kanske har tankarna på vad som hände på våren för drygt tre år sen...