Man kan se det ljusa i saker, eller det negativa.
För mig skiftar det från dag till dag.
Från timme till timme.
Från minut till minut.
Och jag vet inget just nu...
Jag känner mig glad, ser glad ut...
Fram tills jag kommer hem och sitter ensam.
Då smyger tankarna sakta fram som en dimma och lägger sig för mina ögon.
Ensamheten är nog det som skrämmer mig som mest.
Att veta om att man inte har någon som älskar en på det sättet...
Att ha någon som kan trösta en på det där alldeles speciella sättet som ingen annan kan...
Jag behöver någon.
Någon nära.

Men life goes on..
Antar jag.

Snurra min jord igen,
För allt vi drömde en gång.
Allt som du gör blir till pärlor på min panna
(vilken färg har själen älskling)