Sitter och skriver om anorexia till engelskan...
Yey...
Det läskiga är att jag känner igen mig själv i den del av det som jag srkiver...
Som om mina tankar är på det sättet fortfarande...
Som dom var en gång i tiden, men jag tog det ur mig ensam.
Ensam...
Jävla ensamhet...
Sjukt trött på den.
Jag vill inte vara ensam längre.
Det känns förjävligt!
Snart ett helt jävla år sen jag va tsmns me nån och det känndes liksom... Seriöst...
Martin kan jag inte ränka som seriöst...
Det var bara 4 dagar ju...
Fyra dagar är ungefär som inga dagar.
Och Johanna...
Nej.
Seriöst..
Jag saknar att vara kär.
Kär i någon som vill ha mig. (det lät fel, ohja)
Men jaa...
Fuck kärleken säger jag bara.
Den övergav mig för länge länge sen.





Never ever talk, never ever smile
Knowing that my life won't be the same
Never ever touch, never ever feel
I will never hear you call my name
Never ever talk, never ever smile
All I see: a future full of fear
Never ever touch, never ever feel
I can never whisper in your ear…I'm sorry