Jag är trött.
Jag är förvirrad.
Jag är glad.
Jag är ledsen.
Jag är smått random och vill bara sova.

Jag orkar inte vara aktiv på internet, men ändå är det allt jag gör när jag kommer hem från skolan eller liknande.
Jag borde skaffa mig ett liv, känner jag verkligen just nu...
Det enda jag gör på dagarna är skolan, kulturskolan, hem och dator, sen sova typ.
Rutiner kallar en del det, jag kallar det livet.
Jag klarar mig inte igenom skolan ifall jag inte får spela på eftermiddagarna.
Jag måste spela för att kunna prestera bra.
Jag vill ha styrkan att klara mig igenom skolan med samma betyg även fast jag inte spelar, klara att hålla leendet framme...
Men ja...
Vad finns det att göra? Drömmarna försvinner iallafall inte när jag får hålla på med det som får mig att må bra.
Dom finns fortfarande där och smyger sig fram mitt i natten.
Jag vill inte sova, men jag somnar av utattning och faller åter igen in i drömmarnas rike, där du hemsöker mig...
Efter 546 dagar... Jag kommer snart bli galen ifall jag inte kan sluta drömma om dig pappa.
Det har gått 1½ år... Jag är så jävla besviken på dig, hur du beter dig, vad du gör, vad du säger och inte säger.
Att du inte fattar att det är du som gör fel och ingen annan.. Varför ska du vara så jävla trögfattad? Det tar kol på mig.
Jag är så jävla trött på vardagen.
Trött på i stort sett allt.

Men nu ska jag inte klaga mer, utan skriva om massa asum saker istället...
För det är ju så att jag åker till Tina om inte mindre än 11 dagar...
Vi ska baka masssssssa muffins, fota massa mycket, fira två år tsmns ffs..
Dom två åren har vart helt underbara, helt perfekta.
Iallfall dom gånger man träffat dig.
Jag älskar dig bästa vän, föralltid.
Två hela år.
Helt... obeskrivligt.
Tina Mårdthageek!" Samuelsson...
Du har förändrat mig, och tagit en stor del av mitt hjärta.
Du är den bästa vännen man kan önska sig.
Den flummigaste och fucking underbaraste flickan jag vet.
Inget slår våra sena kvällar, ingenting.
Finns ingen som gjort så stort inflytande på mitt liv som du, ingen.
Jag älskar dig

Ta mig till Göteborg, nu.
För jag saknar min pojke något enormt .-.
Saknar massa folk, som jag är för lat för att ta mig tid för att träffa.
Men dom jag saknar mest bor så fucking långt bort, så jag inte kan träffa dom.
Känns ju lyckat .-.
Men jag saknar Leo, ganska så mycket.
Och jag saknar alla från lägret så sjukt mycket!
Och där är Leo inräknad...
Så ja han är sjukt saknad!
Och jag saknar Tina något enormt .-.
MEN FFS 11 DAGAR!!! <3

Jag borde inte sitta mer vid datorn nu.
Men jag orkar inte resa mig ur soffan och hitta på något annat.
Jag är för trött för att plugga.
För pigg för att sova.
Men nu ska jag cama med Tina, bara för vi är asum och ska baka massa muffins när jag kommer till henne. :D

Och en påminnelse...
Jag älskar Andreas Engström, universums sötaste människa.
44 dagar utan dig känns en evighet...
Jag saknar dina kramar...
Att känna din värme...
Dina läppar...
Att bara stå och hålla om dig...
Seriöst, varför ska du bo så jävla långt bort?
Jag kommer tyna bort utan dig .-. <3


Och jag känner för att designa om min blogg, göra om HELT!
Förslag? :D



Bild tagen med Alice btw...